Ändå är det så obegripligt svårt

Källa.

Källa.

The Perks of Being a Wallflower är fortfarande en av de bästa filmerna jag har sett.

Ägnar dagarna åt att gå i skolan, läsa, lyssna på Kent och lite till. Ibland är livet svårt. Att ha de diagnoser jag har kan vara fantastiskt givande, men också obegripligt svårt.

Jag hade matteprov idag, det gick jättebra. Jag blev klar med det och det kändes som att det hade gått rätt bra. En stund senare hade min lärare rättat klart och jag gick fram för att se hur det hade gått. Han kramade mig. Jag hade fått full poäng. Det bästa. På riktigt. Det är nästan helt otroligt. Verkligen något som är värt att fira!

Saker jag ser fram emot, lägesuppdatering

Jag har märkt att jag inte varit särskilt aktiv på sistone, det var lite mer än en månad sedan som jag skrev ett inlägg... det är ett tag sedan (därav denna "lägesuppdatering"). Jag är dock mer aktiv, för tillfället, på weheartit och tumblr. Det är i och för sig inte lika personligt som den här bloggen, men om någon vill se om jag fortfarande lever (eftersom att jag, tydligen, kan försvinna i ca. 1 månad härifrån), så kan ni hitta mig här (min weheartit) och här (min tumblr).

Just nu håller jag på att läsa To Kill a Mockingbird av Harper Lee. Den är på engelska och är lite svårare än de böcker jag brukar läsa, men en av anledningarna till att jag valde den är för att jag ville ha en utmaning (sedan kan man väl inte undgå det faktum att den är rätt så känd).

Jag har nog sett några filmer sedan jag senast skrev här, det hade varit bra om jag kunde skriva ner dem så att jag inte glömmer dem, men jag får fundera lite i så fall. Jag vet i alla fall att jag för någon vecka sedan var på bio och såg Diana, den var spännande, jag visste inte så mycket om henne innan jag såg filmen. Jag skulle jättegärna vilja se IRL och Vi är bäst, det har inte blivit av, men de ska jag se någon gång, för de verkar jättebra. På onsdag ska jag gå och se Mig äger ingen, det ser jag fram emot.

Det hade varit roligt att göra lite fler recensioner av böckerna och filmerna som jag läser och ser, det är synd att det inte blir något av det... förut skrev jag så himla mycket recensioner, och det var roligt också (annars skulle jag nog inte göra det). Förhoppningsvis så kan jag skriva en recension om någon bok eller film snart, när jag får tid.

Nuförtiden tar ju skolan rätt mycket tid och ork. Det har verkligen varit kämpigt med skolan de här månaderna, det känns som att tiden har gått väldigt fort. Jag har verkligen kämpat på med det sociala, och andra svårigheter som jag har. Ibland är det väldigt jobbigt och kämpigt med diagnoser. Det är nog också en av anledningarna till att det har varit så tyst här på bloggen på sistone, att min energi har gått åt till annat som också är viktigt.

Förresten, jag ska till Stockholm på torsdag. Det ska bli jätteroligt! Jag ser till att ta foton när jag är där, så kan jag lägga upp de när jag kommer hem igen. Sedan ska jag på skidresa i januari... ja, det är mycket att se fram emot nu.

Jag håller på att titta på inspiration (på weheartit) till hur mitt rum ska bli (jag tänkte göra om det lite). För tillfället är mitt rum, tycker jag, inte så mysigt som jag skulle vilja ha det, så det skulle vara jätteroligt om jag kunde fixa till det så att det passar mig bättre.

Det här är ett av rummen som jag tycker är mysigast.

Källa.

"Vi är inga människor, vi är beslut."

Skulle åkt på teaterläger för personer med diagnos (...inom autismspektrumet om jag inte minns fel), men tyvärr - avslag. Ett teaterläger är tydligen samma sak som ett läger ute på landet. Tänk att det finns människor som beslutar om andra människors liv, hur det ska bli. Ska det beviljas eller blir det ett avslag? Jag hade hoppats på att få åka på det lägret, träffa andra med diagnos(er), men kanske blir det någon annan gång? Det är en ny dag imorgon, nya möjligheter.

"Vi är inga människor, vi är beslut", så sa mamma för en stund sedan. Kanske har hon rätt, på sätt och vis. Jag förstår vad hon menar. Vissa tänker med hjärnan mer än de känner med hjärtat, antar jag.

Tal inför klassen, det här med diagnoser...

Idag hade jag ett litet tal inför klassen, det skulle vara ett informerande tal. Mitt informerande tal handlade om hur det är att vara för tidigt född, följder av det, men idag osv.

Det var rätt så nervöst när jag gick upp, men jag kände att jag ville bli klar med det, nu när jag har allt så färskt i minnet. Det kändes rätt bra när jag väl stod där, men jag trodde inte riktigt att det var så bra som mina klasskompisar säger att det var... De sa att det var gripande och att det var modigt av mig att berätta så ärligt om mig själv, mina diagnoser (som jag förmodligen inte hade haft om jag inte föddes så tidigt som jag gjorde) och allt.

Jag har ju ändå gått med mina klasskompisar i fyra år eller vad det blir nu, så det kändes bra att berätta om mig själv (de flesta vet inte så mycket om mig). Jag hoppas och tror att i alla fall några av dem tänkte efter lite om det här med diagnoser - det är ju inte så ovanligt att folk har förutfattade meningar om olika funktionsnedsättningar och liknande. Olika diagnoser visar sig ju på så olika sätt för olika människor.

Adhd och atypisk autism för mig

Adhd yttrar sig för mig på följande sätt: jag glömmer ofta saker, är tankspridd (dagdrömmer) ibland, har ibland svårt att koncentrera mig, gillar inte åtsittande kläder/saker som känns för mycket mot huden, småsaker för andra kan vara väldigt stora för mig och gör att jag reagerar med mer känslor än andra.



Atypisk autism yttrar sig för mig på följande sätt: jag ogillar förändringar, vill gärna veta vad som ska hända/ha koll på läget, har ibland svårt med sociala situationer, tar ibland saker alltför bokstavligt, har problem med en del färger.

Det här är mina egna upplevelser, och kanske yttrar sig ibland båda diagnoserna på liknande sätt, men vad jag har skrivit ovan är de saker som jag upplever utmärker sig mest hos mig.

Uppdatering: Du kan läsa mer om adhd och atypisk autism under "Adhd och atypisk autism" i menyn högst upp, nedanför headern.