Säg att du är psykiskt förkyld

Tycker att ni ska läsa den här krönikan, Säg att du är psykiskt förkyld, som är skriven av Emmy Rasper.

Jag skulle nog säga att jag har varit rätt så psykiskt förkyld på sistone. Men som fysiska förkylningar så får man väl hoppas att även en psykisk förkylning ger med sig så småningom?

Källa.

Källa.

Augusti 2012 (gammal text)

Hittade en gammal text som jag skrev i augusti 2012. Här är den:

Tårarna sprutar men ingen kommer. Orden letar sig in och förstör mig inifrån och ut. Jag är ensam i min ensamhet och vill lätta ångesten, bara för en stund, men jag vet att jag skulle ångra mig. Jag försöker tänka att jag är stark, att jag klarar det här, trots att jag egentligen bara vill göra det där som jag kommer att ångra så mycket. Jag glömmer bort att andas, kan inte andas, vill inte andas. Vill bara lätta ångesten, bara för en stund.

Fina Augustina

Det är mörkt nu, men te gör det i alla fall lite lättare att stå ut.

Efter höst kommer vinter

av mig den 7/10 2014

Det är mörkt, hösten är kall

vet du inte det?

Jag vill gömma mig under en filt med en tekopp i hand,

vill inte komma fram,

inte förrän mörkret är borta, för mörkret inuti

är tillräckligt mörkt som det är

Snälla mörker och tankar man inte ska tänka,

gå och plåga någon annan

som de som sprider hat och inte kärlek

Men nej,

efter höst kommer vinter

vet du inte det?

När jag säger jag behöver dig

En dikt som jag skrev den 13/6 2012.

Hör du mig
När jag ropar
Ditt namn

Hör du mig
När jag gråter
Efter dig

Hör du mig
När jag vill
Att du ska se

Hör du mig
När jag säger
Jag behöver dig

Där jag letar efter dig

Din hand är varm, men kall på samma gång. Dina ögon är tomma, jag kan inte se vad det är som döljer sig där bakom. Jag ser inte orden, och jag kan inte heller höra dem. Det är tyst, som om alla ljud har flytt, och morgondagen verkar inte vilja komma. Jag vill ha dig kvar, men din hand vill släppa taget. Jag får inget svar, din hand glider iväg och dina ögon är lika tomma som förut. Jag får inget svar på min fråga, på frågan som är tystare än vad dina ögon någonsin kan bli. Jag får inget svar, för dina ord är lika tomma som din hand är kall. Snart försvinner även orden som gav mig styrkan att fortsätta, snart försvinner allt som var du. Snart finns bara frosten kvar, frosten efter din kalla hand som jag vägrar att släppa. Jag vill inte släppa dig, även om du fryser till is, för jag behöver dig. Jag vill hålla din hand för alltid, jag vill få svar, men får inget. Inga svar, ingenting. Det är lika tomt som förut, och din hand är varm, men kall på samma gång. Jag vill se den värmen i dina ögon, men snart blir dina ögon lika kalla som din hand, och snart finns bara frosten kvar. Jag vet att jag måste släppa, att jag inte kan hålla din hand för alltid, snart försvinner den. Jag står ensam kvar när du är borta, när bara frosten finns kvar står jag ensam kvar och tittar efter dig. Trots att jag inte kan se dig så är du lika kall som alltid.

Jag stirrar in i mörkret och försöker att se dig. Jag försöker att se det som är borta, jag försöker att hitta dig trots att jag vet att du försvann för länge sedan. Trots att jag vet att du aldrig kommer att komma tillbaks, så kan jag inte sluta att leta. Snart är jag ensam i mörket, och jag tvingar mig själv att fortsätta leta, trots att jag vet att jag aldrig kommer att hitta dig. Jag ser inget av det som en gång var, för det som en gång var försvann för länge sedan. Jag stirrar in i mörkret och vägrar att ge upp, jag letar tills jag inte längre orkar andas, jag letar tills mörkret har letat sig in i mina ögon och jag inte ens kan se mina fingrar. Mina andetag försvinner med mörkret där jag envist letar efter dig, och snart inser jag att jag är lika ensam som innan jag släppte din hand.